Monthly Archives: september 2015

Ducati 1199 Superleggera – Oerhört sällsynt värsting!

1199-superlleggera1Under Årsracet på Sviestad fanns det massor av fina motorcyklar att titta på. Ute på banan tävlades det för fullt och Peter Lindén visade vad han kan göra på två hjul. Men det fanns även annat trevligt att titta på. Jag som inte är något superfan av motorcyklar gladdes ändå då jag i depån såg en verklig drömhoj. Ducatis fantastiska värstingmodell Ducati 1199 Superleggera. Superleggera betyder superlätt och det får man nog hålla med om då hojen med alla vätskor väger in på fina 177 kg. Modellen baseras på märkets Panigale R och byggdes i 500 exemplar. För att få köpa den krävdes en inbjudan från Ducati själva och det finns förmodligen fyra exemplar i landet. Nypriset var svindlande 650 000 kronor. 1199-SuperleggeraFör dessa 650 000 får man en snuskigt läcker maskin där man använt sig av exklusiva material som magnesium och kolfiber. Avgassystemet och en hel del av hojens skruvar är av titan. Detta ger en raket som är 12 kg lättare än Panigale. Torr väger den blott 155 kg. 1199-superleggera2Superquadro-motorn med sitt mulliga ljud ger strax över 200 hästkrafter och lita på att det ger minst sagt hårresande prestanda. Det finns även race-kit som höjer effekten ytterligare med fem hästar och lättar den med 2,5kg. Stötdämparna kommer från Öhlins och har fjädrar av titan och bromsarna är från Brembo.
Text : Johan Åhlund – Foto : Johan Åhlund och Ducati

Mini Superleggera Vision – Tjusig designstudie

mini-superleggera-3Mini Superleggera Vision är det som du ser på bilderna. En liten tight öppen tvåsitsig radster som BMW tagit fram för att visa på nytt designtänk och fiffig kreativitet. Målet har varit att ta fram en piffig designstudie med körglädje och elmotor med tydlig brittisk stil. Se bara de härliga baklamporna med dess Union Jack-design.

mini-superleggera-2pngAnnars har Mini Superleggera Vision ett antal designdrag som hyllar den gamla hundkojan, till exempel de runda framlysena, den hexagonala grillen samt en del drag i inredningen. Mycket möda ligger bakom det här konceptet men det är alltid kul när biltillverkare får lite fria händer och passar på att göra bilar vars design sticker ut.

Det återstår att se vad som händer med Mini Superleggera, och om vi får se några av dess detaljer i kommande MIMI´s i framtiden.

Nya Audi R8 – Vassare linjer, vassare prestanda!


Det är lika bra att skriva det direkt. Jag har aldrig varit ett fan av Audi R8´s design. Plastsjoken runt bakvagnen och i fronten tilltalar mig inte. Däremot dess kvalitetskänsla inne i kupén samt motorljud. Nu är den nya modellen här och förutom aningen vassare linjer ser nya Audi R8 i mina ögon aningen bättre ut. Dock ganska långt ifrån perfekt. Här ser du ett klipp där Dan Prosser från EVO ger sina synpunkter på nya Audi R8. Motorn är en V10 på 5,2 liter proppad med tekniska finesser som byggs i Ungern. Den kommer i två effektutföranden. R8 V10 med 540 hästkrafter och lika många NM samt den potenta R8 V10 Plus med 610 hk. Värstingen gör 330 km/h och klarar 0-100 km/h på 3,2 sekunder. Konstigt nog exakt samma siffror som Lamborghini Huracán LP 610-4…

Text : Johan Åhlund – Foto : Audi

Peel 50 – Världens minsta bil

Småbilar säljer bra i storstäderna och här i Sverige så hittar många mindre bilar nya ägare på grund av deras smidiga format och låga ägandekostnader. Någon som var tidigt ute med att fokusera på just smidighet, låg vikt och låga driftskostnader var det engelska företaget Peel Engineering.

Beläget i hamnstaden Peel på ön Isle of Man, inklämd mellan England och Irland blev fabriken med sina småbilar snabbt känd som en av få tillverkare av så kallade mikrobilar i början av 60-talet.

Peel 50 som presenterades 1963 blev snabbt känd som världens minsta bil. När den visades upp för första gången 1962 på Cycle and Motorcycle Show var den mer eller mindre en plastlåda på hjul, och samtidigt ett experiment för att se hur liten en bil kunde bli. Totalt byggdes 47 exemplar baserade på prototypen. Tillverkningen avslutades i december 1964. Peel hade två pyttesmå femtumshjul fram och drivningen skedde med kedja från det mittmonterade bakhjulet.

En detalj som förmodligen begränsade bilens framgångar var avsaknaden av backväxel. Försök idag att sälja en bil utan backväxel. Istället löste man detta genom att montera ett rejält tilltaget handtag baktill där föraren med stor möda och lite besvär kunde baxa runt sin 59 kilo tunga Peel. Något som säkerligen inte var allt för underhållande en regnig dag på den brittiska landsbygden. Men hur liten var då den lilla Peel 50? Som jämförelse kan vi ta en Smart, som är en lätt liten sak med en total längd om 2,5 meter. En Peel 50 är 137cm lång, eller rättare sagt kort. Den är dessutom ruskigt smal, blott 104cm på bredden. Värt att notera är att prototypen var ännu mindre.

Under huven eller rättare sagt inne i glasfiberlådan sitter man intimt nära en liten tvåtaktsmotor från Zweirad-Union (DKW) på 50 kubik, den lämnar lite drygt fyra hästkrafter. Bilen har dragstart och växellådan har tre lägen framåt och som sagt inget bakåt. Med en totalvikt om futtiga 59 kilo så pinnade den lilla krabaten på ganska bra. Prestandasiffrorna varierar men 60 km/h borde en kry Peel 50 klara av. Att susa fram i 60 knyck lär nog ha känts rejält spännande, med tanke på det nätta formatet och dess inte allt för vassa väghållning. Med en Peel 50 får du automatiskt en rejäl dos vardagsdramatik på väg till jobbet, ständigt planerande hur du ska undvika att behöva backa.

Med blott 47 exemplar tillverkade så kan man räkna med högt kilopris, nu när bilarna är samlarobjekt och hett eftertraktade. Man tror att det endast finns 27 exemplar kvar. 1964 startade tillverkningen av efterträdaren. Peel Trident var född, en så kallad bubblecar med plats för två personer. Passagerarna skulle helst vara små, trots att bilen nu växt med en knapp halv meter på längden. Ett 80-tal Trident byggdes innan man lade ner och började producera varor till BMC istället.

Bilderna är tagna av Philip Kromer och används under creative commons. Klippet nedan är från Top Gear och smått legendariskt.

Ruf Yellowbird – Projektilen från Alois Ruf!


Få bilar fick sån otroligt och välförtjänad uppmärksamhet som Ruf Yellowbird när den visades upp 1987! Här ser vi två filmer om ikonen och lita på att det går undan. Baserad på en 911 Carrera 2 från 1987 så började Ruf att optimera och förbättra standardmodellen. Man lättade bilen genom att använda gott om aluminium och glasfiber och fick ner vikten 200 kg. Detta betyder 1150 kg torr. Sedan lade man en hel del jobb på aerodynamiken vilket gav Ruf Yellowbird muskulösa former och en del del luftintag. Motorn fick en rejäl översyn och borrades upp till 3,4 liter, bränsleinsprutning från Bosch och ett dubbelturbosystem med väl tilltagna aggregat och intercoolers. Detta höjde effekten till 469 hästkrafter, vansinnigt mycket 1987. Prestanda blev ballistiska. 0-100 avverkades på 3,7 sekunder. 0-160 km/h klarades på 7,8 sekunder och Ruf Yellowbird toppade på den tiden helt vanvettiga 340 km/h. Imponerande var ordet. Den höll rekordet på Nurburgring under flera år och det förstår man när man ser videon nedan.

Namnet Yellowbird kommer från ljudet från dumpventilen som påminner om en kanariefågels pip. Växellådan var fempetad och nyutvecklad av Ruf själva. En så snabb bil kräver rejäla bromsar och de kom från Brembo. Fälgarna är de klassiska Ruf Speedline och mäter 17 tum. Med dessa förbättringar var Yellowbird en dyr bil, den kostade 223 000 dollar men köparna fick då en bil som hängde av det mesta. Den ställer dock höga krav på föraren när det börjar gå undan.

Text : Johan Åhlund. Minibilden är tagen av Ducktail964

Ruf Automobile – Ruf Porsche är en tuner i världsklass!


Alois Ruf slog bilvärlden med häpnad när han presenterade sin Ruf Yellowbird. En 911 som gick något så in i bomben på Nurburgring. Men, Alois ligger bakom mer än så. Han har förädlat ett stort antal Porschemodeller och fått ut häpnadsväckande prestanda ur dem. Ruf Porsche är synonymt med prestanda, design och uppfinningsrikedom. Här kommer en trevlig minidokumentär om hans företag i fyra delar. Ruf Porsche at its best!


De fulaste hemmabyggena – Fula Kit-Cars


Ibland blir det inte som man tänkt sig. Här ser vi två klipp som visar några otroligt hemska försök till att piffa till en bil. Man undrar hur folk egentligen tänker, samt hur olika smak vi egetligen har när det gäller form och funktion. En kit-car kan vara vacker, inget snack om saken. Men ibland blir det ganska fel som du ser i det här klippet!

Ferrari 288 GTO – Ferraris vackraste?


Ok kvaliteten är ett skämt men det är inte varje dag man ser ett youtubeklipp om Ferraris legendariska och synnerligen vackra Ferrari 288 GTO. Här berättar Michele Alboreto om Ferrari 288 GTO och dess många förtjänster. Ett rasande vackert fullblod, designat och byggt på en tid då inget var omöjligt för killarna i Modena. Ferrari-288-GTOBilen togs fram för att användas i Group B-racing och man behövde bygga minst 200 bilar för att få tävla med den. Baserad på den episkt vackra Ferrari 308 slog Ferrari 288 GTO publiken med häpnad när den presenterades. Vansinnigt vacker och oerhört potent, bångstyrig och reptilsnabb. Motorn var som namnet avslöjar en blott 2,8 liter stor V8 med dubbla IHI-turbos. Detta gav 400 hästar och 496 Nm och prestanda som för tiden var ballistiska. 0-100 gick på fyra sekunder blankt och bilen var den första gat-legala sportbilen som klarade att spränga 300 km/h vallen. Ferrari 288 GTO toppade fina 304 km/h!
Text : Johan Åhlund

13 dygn i rymden efter 14 år på jorden : Christer Fuglesang imponerar

Klockan 02:47 den tionde december 2006, svensk tid, blev Christer Fuglesang den förste men förhoppningsvis inte den siste svensken i rymden. Vägen dit hade varit lång, rymdfärden blev av olika anledningar ständigt framflyttad. Men slutligen, den tolfte december 2006, kunde han njuta av sin första rymdpromenad. Fjorton år efter att han påbörjat sin astronaututbildning. Christers dröm hade äntligen blivit uppfylld.

Det är inte utan att jag tyckte synd om Christer Fuglesang när det drevs med honom i media, den svenska astronauten som minsann aldrig skulle få skjutas upp i rymden. Han verkade i intervjuer sympatisk och har en utbildning som få i Sverige, avundsjukans näste kommer ens i närheten av. Men, till slut så blev det då äntligen dags. Tro fasen att det måste känts skönt efter alla tester, träningspass och svinhårda studier när han så gjorde sin första rymdpromenad tillsammans med sina kollegor uppe på rymdfärjan Discovery. Boken med titeln Tretton dygn i rymden efter fjorton år på jorden är Christer Fuglesangs egna ord om sina upplevelser, både på jorden och ute i rymden. Den ska vi nu titta närmare på.

Christers kompetens lär ingen tvivla på. Karriären är imponerande, han påbörjade sina studier i Teknisk fysik vid Kungliga tekniska högskolan 1975 och blev civilingenjör 1981. För att sedan göra en forskarutbildning i experimentell partikelfysik vid Stockholms universitet, disputera 1987 och bli docent 1991. 1989 blev han dessutom Senior Fellow vid Cern. Sedan 1999 är han hedersdoktor vid Umeå Universitet och har fått samma utnämning av University of Nova Gorica i Slovenien. Han utsågs till affilierad professor vid KTH 2006 och tilldelades Ingenjörsvetenskapsakademiens guldmedalj 2007, invaldes 2009 som utländsk ledamot av svenska Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien. Cern som är världens största partikelfysiklaboratorium ligger en bit utanför Geneve, och de släpper inte in vilka klåpare som helst och där jobbade Christer i flera år, bland annat med studierna av materiens minsta partiklar. Respekt.

Hur som helst så är Christers bok en rapp och välskriven berättelse om hans liv, givetvis med fokus på rymden och livet som astronaut med allt vad det innebär. Så klart är det spännande att i detalj få veta hur det är att leva på en rymdfärja, men det är minst lika spännande att läsa om de kringflackande liv som astronaututbildningen kräver. Livet i Ryssland där han med sin familj tillbringade flera år, bland annat i Stjärnstaden var sannerligen ingen dans på rosor, och det samma gäller för alla tentor, tester och tuffa fysprov. Det handlar inte om att vara allmänt brutalbegåvad i intellektet, det gäller också att vara stark såväl fysiskt som psykiskt samtidigt. För övrigt har han dessutom sprungit Stockholm Maraton på 3,15. Inte illa.

Boken är som sagt bra och väldigt intressant. Dessutom stundtals humoristisk och skildrar Christer som en positiv och nyfiken individ som inte ger sig och som gör allt för att klara av det han ger sig på. Det är rafflande läsning, och skildrar på ett väldigt bra sätt livet på en rymdfärja med allt vad det innebär.

Dessutom ger den en bra inblick i vad som krävs för att utbilda sig till astronaut. Jag slukade den på två kvällar vilket är ett gott betyg, det handlar alltså om en riktig sidvändare. Det jag saknar är väl hur man tränar rent fysiskt för att klara av utbildningen. Christer hade gärna fått berätta mer om styrketräning, den psykiska biten och liknande för att man som läsare ska få ett perspektiv av vilken fysik som krävs för att klara av alla prov och tester. Sedan kanske man kunde kortat ner vissa stycken där det skruvas och fixas med de paneler som behövde lite kärlek där uppe, men det är bara en randanmärkning. Annars är den snudd på klockren, både underhållningsmässigt men också som en förhöjare av allmänbildningen. Den rekommenderas starkt med andra ord och detta gör även ett besök på Christers egen webbplats!

Nasa
Esrange

Rymdpromenaden

Bilder från http://www.christerfuglesang.com