Tag Archives: sjuttiotalare

Chevrolet Monza – Årets bil 1975

MONZA-SMALL-FRONTSIDEEfter att ha passerat rader av mer eller mindre trista bilar så stod den där i hallen och formligen skrek ”Rädda mig, ta hand om mig, köp mig!” till mig. De desperata ropen kom från en rödbrun Chevrolet Monza från 1975, i originalskick med blott 5000mil på mätaren. Chevrolet Monza var för att vara en amerikanare en ganska liten bil. Chevrolet bestämde sig för att ta fram en bil som verkligen skulle konkurrera med Ford Capri, Toyota Celica, Opel Manta och liknande. Monzan var bestyckad med en 4,3 liters v8. Det är ju med svenska mått mätt ganska maffigt, trots att det var den minsta v8:an som någonsin suttit i en Chevrolet på den tiden. Men, med tanke på att jag insåg att bilen var från 1975 och att oljekrisen slagit hårt mot biltillverkarna misstänkte jag att Chevrolet Monza troligtvis inte var det monster den kunde ha potential för. Gissa om jag hade rätt.

MONZA-REARSIDE1Chevrolet själva beskrev bilen som efterträdde Chevrolet Vega som märkets nya småbil. Med sina rektangulära framlampor (som var mycket ovanligt och hett när bilen var ny), sin sluttande karosslinje och låga front var man säkra på att man skapat en succé. Och mycket riktigt så hyllades bilen och Motor Trend utsåg den till Car of the Year 1975. Chevrolet Monza fick bra kritik och dessutom ansågs den vara kul att köra och hade en bra totalekonomi. En Monza anno 1975 erbjöd alltså billigt ägande och skojiga köregenskaper. Dessutom var bilen i alla fall enligt reklambroschyrerna (finns gott om dessa online) välutrustad. Stolarna (bucketseats) var både tjusiga och bekväma och inredningen gick att få i sex olika kulörer. Gillade man inte den plyschliknande klädseln kunde man välja vinyl istället. Allt är färgmatchat, men ratten är ett kapitel för sig. Den är otroligt tunn. Mitt lillfinger är tjockare än ratten. Att Chevrolet Monza inne i stan med fickparkeringar och liknande lär betyda rejält ömma händer då det knappt finns något att ta tag i. Däremot är instrumentpanelen riktigt snygg och lättläst, men även den är liten. Hastighetsmätaren är graderad till 130km/h sedan slutar det roliga och varvräknarens ilsket röda markering startar vid 5000rpm. Sedan finns det en elektrisk analog klocka, tempmätare, voltmätare och bensinmätare, allt fäst med fyra tjusiga skruvar. Panelen är i brun masurbjörk. Bilen jag tittade på har en mycket välvårdad inredning med ljus fin klädsel, fina paneler (extra fina om man gillar brunt) och hyfsad känsla i reglage och pedaler. Karossen är lackad i en rödbrun metallic och den är rak och fin. Visst, det finns några små rostblemmor men de är varsamt åtgärdade. Skicket är alltså i bra bruksskick och med sin dos amerikanskt sjuttiotal har Monzan en hel del stenåldersmässig charm. Det vore härligt att starta upp den och höra hur den låter.

MONZA-INTERIOR-SEATÅter till motorn, eller snarare bristen på motor. Exemplaret som jag stötte på hade den näst värsta bestyckningen, med en 4,3 liters V8 (262 kubiktum) under den långa slanka motorhuven. Det fanns andra alternativ också och instegsmodellen hade en 2,3 liters fyrcylindrig historia, som gav föga upphetsande 78 ystra hästkrafter. Sedan följde 4,3 litern som toppades av den maffiga 350-v8:an. Trots lite drygt 5,7 liters slagvolym och en tung matchvikt tog man inte ut mer än 125 hästar ur motorn. Exemplaret jag tittade på ståtar med sina 110 ystra pållar, som nu antagligen efter alla dessa år mest påminner om ett antal shetlandsponnys. Dessa 110 hästkrafter levererades vid låga 3600 varv. Lyckligtvis så var Chevrolet Monza relativt lätt med sina 1270 kilo, (enligt trovärdiga ägares registreringsbevis väger den dock inte mindre än 1540kg). Dessa siffror säger det mesta om hur snabb Monzan var. Kraften (den som fanns) kommer i alla fall enligt reklamen snabbt smidigt och mjukt. Jovars. Prestandasiffrorna 0-100km/h har inte varit lätta att hitta. Men enligt zeroto60 ska en standardbil med 4,3 liters motor klara sprinten på ca 12,5 sekunder. Jag är skeptisk.

MONZA-DASH-1Om man tänker på att en Volvo 240 vid den tiden hade bättre effekt och dessutom lägre vikt får vi en förklaring till varför Monzan aldrig hamnar i böcker om amerikanska muskelbilar. Det är inte direkt en raket vi talar om. En Opel Rekord av 1985 års modell framstår nästan som snabb i jämförelse. Motorns 110 hästkrafter piskade man på med hjälp av en fyrväxlad manuell växellåda.

Nybilspriset varierade beroende på utrustning och modell, priserna startade på $3,570 och stannade sedan på $3,953. Bilen blev en succé och 1975 tillverkades inte mindre än 136.203 bilar.

Reklamsnacket var underhållande då Chevrolet själva menar att man med Monzan skapat det bästa av två världar. 1: Europa där vägarna är små och trånga, där kommer Monzans nätta storlek till pass. 2: Amerika där det behövs en bil med avancerade egenskaper för att passagerarna ska kunna njuta på de stora motorvägarna. Chevrolet makes sense for America som man alltid avslutade sina posters med. Hell yeah.

Text & Foto – Johan Åhlund

Chevrolet Monza

VW K70 – Bubblans kantiga efterföljare

small-k70-rearDen skulle heta Kolv sjuttio. Det tyckte ingenjörerna på NSU som jobbade hårt med efterföljaren till modellen Ro80. Ro80 var en lite udda men lyxig bil, bestyckad med en törstig wankelmotor. En billigare och mer lönsam modell skulle tas fram. Den nya bilen med namnet K70 hade utrustats med en konventionell vattenkyld fyrcylindrig motor på just 70 hästkrafter istället för den wankelmotor som satt i Ro80. För bilens design stod Claus Luthe och målet var att utveckla en rymlig och modernt formgiven familjebil med plats för hela familjen. Planen var en lansering på den prestigefyllda bilsalongen i Genève 1969. Nsu hamnade dock i ekonomiskt trångmål och Auto Union (med NSU och Audi) köptes upp av Volkswagen vilka från dag ett sett K70 som en rival till Audis populära modell 100. Volkswagen med sina luftkylda motorer såg chansen till ett smart klipp då bilen var i stort sett helt färdigutvecklad och man lanserade den i augusti 1970 som VW K70. Då VW K70 var en sedanmodell fanns hela tiden en plan på en kombimodell men den skulle aldrig dyka upp.

smallK70Som sagt, K70 var ett nytt grepp för Volkswagen då den var vattenkyld. Motorn i VW K70 satt längdmonterad fram, drev på framhjulen och var på 1,6 liter (en version på 1,8 liter och 100 hästkrafter samt ytterligare en 1,6 liters på 90 hästkrafter skulle sedan dyka upp, 90-hästaren såldes dock aldrig här i Sverige). Motorn härstammade från Nsu´s modell 1200. Från början skulle den ju lämna 70 hästkrafter men vid releasen var den något starkare och matade fram 75 hästkrafter. Bilen var dock sävlig och för att få lite bättre fart tog man fram modellen VW K70 L. Den hade 200 kubik större motor, och gav 100 hästkrafter. Med denna accelererade VW K70 från noll till 100 km/h på 12,5 sekunder. Med lite hemlängtan och nedförslut var 165 km/h ingen omöjlig toppfart. Då gick det dock åt rejält med bensin. En förbrukning på 1,3 liter per mil var inte alls ovanligt för den stora motorn vilket var mindre bra då en oljekris stod för dörren.

I marknadsföringssnacket beskrevs VW K70 som en rak konkurrent till Volvos 140-serie, Saabs 99:a och inte minst Opel Rekord. Mellanklassen var ett riktigt getingbo och det gällde att slå på stora trumman om bilen skulle bli en succé. I reklambroschyrerna hyllades bilens rejäla lastutrymme, dess acceleration, den ovanligt fina bakaxeln samt det stora servicenätverket. Dessutom beskrev man bilen som elegant med ett modernt utseende. Bakaxeln skulle vara en bidragande orsak tillsammans med framhjulsdriften till att man i reklamen visade bilder på K70 i full fart där man minsann talade om att bilen klarade av 0,74 g i kurvorna. Väghållning var viktigt, även om VW K70 definitivt inte hade några sportiga ambitioner.

Man blev dock varse om en del barnsjukdomar och kvalitetsproblem när bilen introducerats. Detta i kombination att serviceverkstäderna var vana med att arbeta med luftkylda motorer ställde till problem för en hel del ägare. Att bilen för sin storlek var rymlig och hade ett rejält bagageutrymme insåg nog alla. I reklamen skrev man att man kunde lasta hela 700 liter bagage. Detta var mycket mer än konkurrenterna och en bild togs fram där man radat upp tio rejäla väskor framför bakluckan. Fick allt plats tro? Klart var i alla fall att en VW K70 svalde en hel del. Inredningen var hyfsat ombonad och framför ratten med sina tre ekrar fanns både hastighetsmätare och varvräknare, med sportigt röda mätarnålar. Under instrumentpanelen fanns gott om plats och bredvid instrumenten satt generöst stora luftinsläpp. I baksätet satt man rakt upp och ner och hade gott om benutrymme. Modefärgerna var gul, mossgrön, orange samt elfenbensvit.

K70 blev dock ingen vidare storsäljare. Jämfört med den klassiska bubblan som sålde lite drygt 21 miljoner exemplar lades K70 ner 1974 då man sålt blygsamma 210 000 vagnar. Direktörerna på Volkswagen hade en modell som döptes till Golf på gång.

Text & Foto : Johan Åhlund