Film & Tv

Mr Fawlty får tokspel på sin bil – John Cleese berättar…


Pang i Bygget, eller Fawlty Towers som den hette i original är av många ansedd som världens roligaste tv-serie. Serien skrevs av John Cleese och vevas fortfarande på tv med jämna mellanrum. Dessutom finns den på en fin DVD-box med kul extras. Ett av höjdarklippen är när Basil får totalt frispel på sin krånglande gamla bil och bestämmer sig efter att först försökt att resonera med bilen att verkligen ge den ett välförtjänt kok stryk. Med en trädgren. En ganska ynklig trädgren. I det här klippet ser du det klassiska utbrottet, och kan samtidigt se och höra hur John Cleese själv berättar om karaktären och hur den fantastiska scenen kom till. Läs gärna mer om den fantastiska serien på Wikipedia, självklart äger du den också på dvd.
Text : Johan Åhlund – Foto : Wikipedia

DeLorean DMC-12 – Den rostfria tidsmaskinen


Det är väl tveksamt om någon annan bil har fått sånt kultrykte som DeLorean DMC-12 fick efter att Robert Zemeckis lät Dr Emmet Brown bygga om en DeLorean till tidsmaskin i filmklassikern Back To The Future. Vips så ville alla ha en alldeles egen DeLorean, den rostfria bilen som var John DeLorean´s drömprojekt. Ett projekt som slutade som en total katastrof, men det struntar vi i just nu. För det kom i alla fall att tillverkas lite drygt 8500 exemplar av den på den tiden ytterst modernt formgivna bilen. Den var byggd i rostfritt, hade måsvingedörrar, en trött motor från Volvo/Renault/Peugeot, läckra baklampor och ballongdäck.

delorean dmc-12Kort sagt, den stack ut från mängden och även nu ser den riktigt läcker ut. Men dess sportiga linjer till trots så är det långt ifrån en sportbil som den unge Marty McFly skickades tillbaka till framtiden i. Den var inte så tung som man kan tro, men den trötta och oengagerade sexcylindriga motorn var verkligen ingen hit. Trots en ganska hygglig totalvikt om 1230 kilo så förmådde bilen inte att ta sig från 0-100 km/h på under 10.5 sekunder. I alla fall inte enligt flera amerikanska tester. DeLorean själva hävdade att den skulle fixa sprinten på 8,8 sekunder men det var nog mest önsketänkande. Hur som helst så är prestanda inte direkt det viktigaste för bilen har en aura och charm som är svår att stå emot. Den är trots sin diskbänksliknande kaross rätt läcker. Snyggast är den snett bakifrån med sina tjusiga lampor och den svarta jalusin som täcker den lilla bakrutan. Hur som helst så är det spännande att se hur bilen klarat tidens tand sedan 1981 då den var sprillans ny. Regular Car Reviews tar oss med i en provkörning i det här trevliga klippet.
Text : Johan Åhlund – Bild : Wiki

James Bond jagas av Jaguar C-X75 i SPECTRE


James Bond kör Aston Martin DB10 i den nya SPECTRE. En vacker bil utan tvekan. Fast frågan är om inte filmens skurk Mr Hinx dragit det längsta strået? Han glider nämligen omkring i en sanslöst vacker Jaguar C-X75. Jaguar C-X75 togs fram 2010 för att fira Jaguars 75-årsjubileum och nu har man med lite hjälp från Williams F1-team tagit fram en riktigt vacker bil med en ultramodern hybriddrivlina. Bilen är byggd i aluminium (weight is the enemy of performance) och har ett flertal läckra designfeatures, inte minst de tjusiga bakljusen från F-Type. Propellerfälgarna med sina tio ekrar kan även ses på Jaguar XE S.

jaguar-cx-75_2Konceptbilen har som sagt en hybridmotor med två elmotorer som tillsammans ger 390 hästar, men det finns också en 1.6 liters bensinmotor med turbo och kompressor levererar ytterligare effekt. Total systemeffekt anges till mer än 850 hästkrafter. Prestanda blir därefter. 0-160 km/h ska ta sex sekunder och toppfarten uppges ligga på 353 km/h. Produktion lär tyvärr inte vara aktuell. Stuntbilarna i filmen har dock mer standardbetonade motorer. De har kompressormatade V8:or på fem liter och 550 hk från Range Rover SVR.
Vilken tar du helst till jobbet? Är du som James Bond och satsar på Aston Martin DB10 eller vill du precis som skurken Mr Hinx hellre köra en dödsläcker Jaguar C-X75? Hur som helst så lär det gå undan om man står på lite. Den nya filmen om James Bond heter som sagt SPECTRE och den lär såklart bli en succé. Hoppas bara att den blir i stil med den fantastiskt underhållande Skyfall, och inte så mossigt och intetsägande som Quantum Of Solace.

Läs mer om Jaguar C-X75 på Jaguars specialsajt!
Läs mer om Aston Martin DB10 på Aston Martins specialsajt!
Läs mer om James Bond på den officiella James Bond-sajten!
Läs mer om Jaguar här på Spoof!
Läs mer om Aston Martin här på Spoof!
Text : Johan Åhlund – Foto : Jaguar

Bear Island – Filmen som baserats på Alistair MacLeans bestseller Björnön

300px-Bear_Island_Poster Alistair MaCleans bok Björnön kom ut 1971 och som brukligt hade den skotske författaren än en gång lyckats skriva en bok som blev filmad. Filmen Bear Island kom 1979 och hade väletablerade och duktiga skådespelare i rollistan. Bland dessa finns namn som Donald Sutherland, Vanessa Redgrave, Richard Vidmark, Christopher Lee och Lloyd Bridges. Inte illa, och som gjort för ytterligare en kassasuccé baserad på en av MaCleans bestsellers då boken anses som en av hans absolut bästa. Bokrecensionen hittar du också här på Spoof.se.

I filmen Bear Island har man dock ändrat rejält på bokens handling. Den så tighta inledningen på boken där passagerarna plötsligt avlider en efter en är borta och i filmen hamnar man på ön nästan omgående. Detta är synd, då den snabbt gjorde att läsarens intresse hölls i ett stadigt grepp redan från början. I Bear Island installerar sig besättningen på en gammal tysk armébas från andra världskriget (fullt med hakkors och annat hantverk) och snart står det klart att mr Frank Lansing som nästlat sig in i expeditionen har en egen agenda. Hans far, som försvann under kriget var ubåtskapten på den försvunna tyska ubåtenU351, och just denna har Frank nu lokaliserat till Björnön. Men, precis som i boken så börjar expeditionsmedlemmarna dö och snart fattar Frank att han inte är ensam om att leta efter U351 och dess hemliga last.

Oväntat nog känns Bear Island mer ”MacLeansk” än den litterära förlagan. Här kastas vi in i ett tidstypiskt krigsthrillerraffel, med ingredienser som elaka tyskar, ubåtar, intriger, krigsbyten och märkliga olyckor.

bearislans1Sutherland fungerar bra som Frank Lansing som tillsammans med kapten Smithy (Beau Bridges) försöker luska ut vad som egentligen försiggår bland expeditionsmedlemmarna och vilka intressen de har på den oerhört otillgängliga isbiten till ö. Men det är lite synd att man av försvarliga skäl spelat in filmen i Alaska och i Kanada då terrängen inte påminner speciellt mycket om den riktiga ön. Inte ens kartorna som var en viktig del i boken har bevarats utan här har man hittat på helt själv hur ön ser ut vilket är lite trist.

Bear Island är ingen bombastisk actionrulle med skottlossningar och explosioner överallt, lyckligtvis. Istället känns filmen mer äventyrlig, men det är uppenbart att det har hänt en del sedan 1979 när det kommer till snöskotrar, vapen, alpin utrustning och annat.

biposter2Hade man gjort en nyinspelning hade de väl haft det allra senaste i form av Polaris sportmodeller, vapen från Armalite och de svävare som finns hade man väl bytt ut mot RaptorTrax a´la Ken Block. Jag är verkligen ingen expert på snöskotrar, men visst sjutton är det väl den svenska Larven som de kör omkring på i filmen! Hur tufft som helst att se Donald Sutherland fara fram (som i detta fall betyder åka ganska sävligt) med kanske 12 hästkrafter mellan benen samtidigt som han jagas av två kompressormatade hydrokoptrar. Även här får vi svenskar sträcka på oss lite då även dessa är svenska och byggda på Hästö båtvarv! Den ena rattas för övrigt av den världsberömde stuntmannen Vic Armstrong.

Trots detta är Bear Island rätt hygglig, men den rår absolut inte på MaCleans mer rafflande filmer som Örnnästet, Kanonerna på Navarone Styrka 10 från Navarone eller den i mitt tycke väldigt trevliga Ice Station Zebra. Björnön är småtrevlig underhållning av klassiskt sjuttiotalssnitt med ett stänk av krig, äventyr och spänning. Den duger men boken var bättre, trots att handlingen skiljer väldigt mycket mellan boken och filmen. Om man gjort en film där man behållit mer av bokens thrillerinslag hade den nog blivit betydligt mer spännande, för nu lämnar den inget bestående minne tyvärr.

Bear Island – The trailer finns här!

Text: Johan Åhlund

Dodge Monaco : Polisbilarnas polisbil?

monaco-polisbil642 De flesta som tycker om amerikanska filmer och tv-serier känner troligtvis igen bilen på bilden ovan. Men de flesta vet nog inte vad det är för modell eller av vilket märke. Bilen blev tack vare filmen Blues Brothers och ett antal polisserier på tv schablonbilden av den amerikanska polisbilen. Stor, stark, brutal och med ytterst tveksam väghållning. Går den ens att köra utan bredställ? Kanske i verkligheten men knappast när den for fram på bio eller på tv. Då gick det hyfsat brett och med höga däckskrik, även på grus.

monacoo3Det är en Dodge Monaco, en bil som tillverkades mellan 1974-1977 och som användes av flera stora polisdistrikt i USA. Den tjänstgjorde i stora antal inte minst i städer som New York och Chicago.

monaco1 monaco4Elwood Blues, spelad av Dan Akryod beskriver sin Dodge Monaco i filmen Blues Brothers med följande ord: – It’s got a cop motor, a 440-cubic-inch plant. It’s got cop tires, cop suspension, cop shocks. Med andra ord var det en bil som verkligen ingav respekt, och som älskades av de poliser som hade den som radiobil.

Dodge Monaco blev populär bland poliserna på grund av dess goda utrymmen, men också för att den i stort sett var oförstörbar. Motorn var en enorm extremt slitstark pjäs på 7,2 liter och ett arv från muskelbilsperioden. Bilen var den snabbaste och mest välutrustade fyradörrarsedanen som den amerikanska polisen hade att tillgå på 70-talet.

Dessutom hade Dodge Monaco för sin storlek någorlunda hygglig väghållning. Trots att man oftast såg den på fullt uppställ i någon korsning jagandes elaka skurkar. I sina vassaste versioner lämnade den gurglande v8:an 390 hästkrafter, men oljekrisen såg snabbt till att effekten sänktes till mellan 230-275 hästkrafter. Men detta spelade inte så stor roll. Dess längd om över 5,5 meter och vikt strax över två ton med imponerande muskler och ylande sirener ingav respekt, och lite av en psykologisk fördel för poliskonstaplarna inne i kupén. I Sverige hade polisen också amerikanska polisbilar. Då handlade det om mer timida modeller som Plymouth Valiant med rak sexa på 100 hästkrafter. Inte lika så imponerande kanske. Den sista togs ur bruk 1979 och ägs av Polistekniska museet.

Så här snart 40 år senare har Dodge Monaco blivit en populär samlarbil, och polisversionerna i originalskick är inte så lätta att hitta. Däremot finns det många replikor på Bluesmobilen till salu. Det kanske vore något att glida omkring med. Men då vill det till att man har ett välfyllt bensinkort.

Johan Åhlund

Dodge Monacon på bilderna här såldes av Copcarsonline för 28.000$.

Love The Beast – Eric Bana gör film om sin Ford Falcon

love-the-beast-1 Den australiensiske skådespelaren Eric Bana har bensin i blodet. Innan han slog igenom som skådis älskade han bilar och racing. I takt med att pengarna började rulla in efter den ena storrollen efter den andra så beslutade han sig för att göra en film om sin passion för snabba bilar. 2009 släppte han därför dokumentären Love The Beast där han berättar om sin favoritkärra. Bilen är en Ford XB Falcon Hardtop från 1974. En muskelbil som han köpte när han var femton år gammal och vi får höra och se hur den har påverkat hans liv genom åren. Det är en kärleksfullt gjord film med bilen i centrum, och att bilen har en själ som man har en relation med är inget konstigt enligt Bana.

ltb2Att det blev just en Ford Falcon beror på modellens framgångar på Bathurst-banan och inte minst att Mel Gibson rattade en svart Falcon Coupé i jättesuccén Mad Max. Att ingen av Banas kompisar så här 25 år senare kan förstå att han fortfarande har kvar sin skithög till bil efter alla dessa år är fullt begripligt, men här finns som sagt en kompisrelation mellan bilen och ägaren.

Hur som helst så skruvade Bana och hans kompisar med bilen hemma i garaget under uppväxttiden istället för att vara ute och festa och när de renoverat upp den och fått den att fungera så deltog de i femdagarstävlingen Targa Tasmania för skojs skull.

Sedan splittrades gänget och Eric började flyga jorden runt på olika filmprojekt. Det var sällan han var hemma i Melbourne och kvar hemma i föräldrarnas garage stod den gamla Forden, dock inte bortglömd. Efter ett tag började Eric fundera på om det inte var dags att samla ihop gänget och låta bilen renoveras upp till toppskick igen, och sedan än en gång ställa upp i Targa Tasmania. Sagt och gjort, bilen fick hundratals timmars omvårdnad, lackerades röd och bänkades till 600 hästkrafter och Bana passade under tiden på att dokumentera hur han och vännerna återigen ställde upp i tävlingen. Det är just detta som filmen handlar om, och utan att spoila någonting så är det en småtrevlig film om en bra skådespelare som verkligen brinner för sitt intresse. Den rankas högt inom genren motordokumentärer och har rättvist fått bra recensioner. Helt klart sevärd.

Text : Johan Åhlund
Bild : Madman.com

Tunn luft – Jon Krakauers fantastiska katastrofskildring

Efter att läst ett gammalt nummer av tidningen Outsidetåget hem från Stockholm blev jag lite sugen på mer äventyrsläsning. Outsidenumret inköptes endast på grund av att det var en fin specialutgåva om Göran Kropp. En person som jag hade turen att träffa några gånger under hans karriär, när han var ute på Mantorp Park och lattjade. Göran körde då Radical, och dum som jag var så kom jag mig inte för att fråga om en intervju. Men, han var verkligen trevlig och otroligt sympatisk. När han avled blev jag sorgsen, ska en av världens främsta äventyrare tas av daga på en rutinklättring i Usa? Så otroligt tragiskt.

Böcker om klättring kan vara riktigt spännande. Jag har tidigare läst boken om den svenska Everestexpeditionen 1991 och såklart Daniel Lagerkrantz fina bok om Görans äventyr, och båda var bra och underhållande skrivna. Av Krakauer har jag tidigare läst Into the wild, som sedan blev jättesuccé när den filmades. Och filmen följer lyckligtvis boken slaviskt, och boken är bra. Väldigt bra. Jon Krakauer har dessutom skrivit massor av artiklar till amerikanska Outside och är själv en mycket erfaren klättrare. Han är också en bra berättare och journalist som beslöt sig för att skildra den eländiga expeditionen som han själv var med i. När han omformade sin artikel om katastrofen på Mount Everest i maj 1996 och skrev en bok om tragedin hade jag höga förväntningar.

Handlingen beskrivs så här:
Jon Krakauer, erfaren bergsklättrare, journalist och författare, ingår i en av de många grupper som ska försöka nå toppen på Mount Everest i maj 1996. Men alla är inte rutinerade klättrare och därför går uppstigningen långsamt och köer bildas vid de svåra passagerna.Efter en mödosam klättring når Jon Krakauer slutligen världens tak. Han är så utmattad av syrebrist att han knappast känner någon glädje där uppe på toppen och vänder genast om. Nedstigningen tar alltför lång tid och när mörkret faller tappar han bort sina kamrater.Samtidigt bryter en plötslig och våldsam storm ut och de flesta klättrare överraskas högst uppe på berget. När Krakauer efter omänskliga ansträngningar har tagit sig ner till baslägret är nio klättrare från fyra expeditioner döda. Det var den svartaste dagen i Mount Everest historia.

Att befinna sig på den höjden, med allt vad det innebär gör man inte utan risker. Krakauer går på ett föredömligt sätt igenom hur expeditionen planeras och hur ett sådant äventyr måste gå till, med acklimatiseringar, ett antal läger på olika höjd, förfrysningseffekter, lungödem, samarbetssvårigheter och såklart även kamratskap mellan olika entusiaster och olika expeditioner. Det är bitvis riktigt gripande läsning och det är svårt att tänka sig en mer spännande och stundtals underhållande läsning, baserat på verkliga händelser utspelade på en av de mest otillgängliga och fruktade platser man kan tänkas. Boken är synnerligen bra uppbyggd och pedagogisk. Den är också i likhet med Johan Lagerströms bok rappt berättad och har ett härligt driv. Båda rekommenderas, fast de är två helt olika skildringar om drömmen om det ultimata klättringsäventyret.

Trots att boken har några år på nacken så är den en av mina favoritböcker och den rekommenderas verkligen. Men även då jag inte klättrar själv läste jag den på ett par kvällar, och jag kunde inte lägga den ifrån mig, sjukt spännande. Jag ska omgående beställa Jon Krakauer senaste bok: Where Men Win Glory: The Odyssey of Pat Tillman. Ang omslagsbilden ovan, den ser jättefräsch ut, själv har jag den ilsket fula orangea utgåvan. Finns ofta på loppis har jag märkt. Men som sagt ska man ju inte döma en bok efter omslaget. Studentlitteratur undantaget.

Det gjordes även en film och den kan du se nedan! Läs dock boken, då den som sagt är suveränt bra! Kolla gärna minidokumentären nedan!

Text : Johan Åhlund
Foto : Jon Krakauer.com
Vem är då Johan Åhund?

Closer To The Edge – Kalasfilm om Isle Of Mans TT-lopp!

Closer-to-the-EdgeRegissören Richard De Aragues mycket kritikerrosade dokumentär TT-3D Closer To The Edge från 2011 handlar om världens tuffaste motorcykeltävling, TT-tävlingarna på Isle Of Man. Ön fylls med tävlande och åskådare från hela världen två veckor varje år när agnarna ska skiljas från vetet. Loppet körs på allmän väg, och motorcyklarna far fram som projektiler längs med murar, staket, träd och hus. Stundtals går det i 320 km/h och loppen är oerhört nervpirrande då de tävlande ofta ligger precis bredvid varandra, minsta misstag kan resultera i total katastrof.

guy-martin-2jpgI Closer To The Edge står mekanikern och folkets egen hjälte, Guy Martin i fokus. Han lever för sina motorcyklar fullt ut. Han har valt bort familj, barn och hus för att uppnå sitt livs mål, att vinna den prestigefulla tävlingen. Han är en vass förare som tidigare har åtta pallplaceringar och filmen skildrar hans förberedelser inför de fem dagarnas tävlingar. Guy är definitivt en excentrisk karaktär med många egenheter och som inte alltid är lätt att hantera, vilket ger hans teamchef samt kollegor en hel del extra gråa hårstrån, men köra det kan han. Vidare följer filmen också flera av hans rivaler inte minst John McGuinness som vunnit TT 19 gånger samt Jenny Tinmouth som anses vara världens snabbaste kvinna på motorcykel. Många funktionärer men också sjukvårdare och fans får också komma till tals och De Aragues känsla samt filmens läckra kameraarbete gör Closer To The Edge till en riktigt spännande högoktanig racerdokumentär.

Tävlingarna körs av oerhört snabba förare, som helt orädda dundrar fram längs med de smala vägarna och det är intressant att höra vad som driver dem. Samtidigt blir det också gripande då tävlingarna sedan starten 1907 skördat 245 förares liv. Intervjuerna med familjerna vars förare kört ihjäl sig skildras rakt upp och ner och filmen handlar mycket om vilja, total målgivenhet och på att följa sin dröm, samt de risker som finns när man satsar precis allt på att vinna.

tt1Många tidigare vinnare nämns och den ena hårresande kraschen efter den andra radas upp och jag vet inte hur många bilder på leende men tragiskt avlidna förare som visas. En hare förvillade sig 2009 in på banan precis framför den femfaldige vinnaren Nick Crowes sidovagnsekipage. I filmen berättar han om den våldsamma kraschen i 255 km/h och trots att han förlorade en arm samt fick genomgå ett stort antal operationer så var suget att komma tillbaka så stort att han nu tävlar igen.

guy-martin1Den ultrakompetente motorbyggaren Chris Mayhew har levererat ett stort antal motorer som vunnit många tävlingar berättar att han ibland mår dåligt över att han konstruerar motorer som många har kört ihjäl sig på. Han går så långt att han menar att han känner sig som en knarklangare som förser förarna med sina vassa motorer, men att han också inte klarar av att hålla sig ifrån sitt hantverk när förarna hör av sig och vill ha det bästa som erbjuds.

I Closer To The Edge finns pannben så att det räcker och blir över och rivaliteten mellan förarna samt deras hängivenhet är inspirerande. Det är en mycket skickligt berättad och stundtals gripande sportdokumentär som verkligen rekommenderas!

Känner du dig sugen och vill ha en chans att vinna bör du precis som loppets hittills snabbaste förare Bruce Anstey investera i en rejält vässad Honda CBR1000RR. Bruce avverkade de sex varven på 17 min och 6 sekunder vilket ger en medelhastighet på hissnande 212.913 km/h.

Text : Johan Åhlund
Foto : Guy Martin.co.uk samt filmbolaget.

Rush – 2013 års absolut bästa film!

Fornel 1 är som de flesta vet en sport med stor rivalitet och stundtals hårda bandage, både på och utanför banan. De senare åren har detta märkts tydligt under tävlingarna och i depån där förare som Sebastian Vettel och Mark Webber haft minst sagt frostiga relationer. Några som också tampades rejält på racerbanorna var Niki Luda och James Hunt, och nu har Ron Howard gjort filmen Rush om just dessa herrars kamp under den makalöst omtumlande racing som Hunt och Lauda bjöd på.

rush-movie-dvd-banner6421976 var ett intensivt och otroligt spännande år inom F1. Då hette de tuffaste rivalerna James Hunt och Niki Lauda och säsongen hade all dramatik och spänning som man kunde önska, dessvärre även den hemska olyckan som Niki själv råkade ut för. En som taggades och inspirerades av Hunt och Laudas karaktärer, olikheter samt rivalitet men också deras vänskap var Peter Morgan. En duktig manusförfattare som dessutom är god vän med Niki Lauda. Efter att manuset till Rush bearbetats fanns det bra förutsättningar för en film, och då Morgan även är god vän och kollega till den oscarsbelönade regissören Ron Howard så slog de åter sina påsar ihop. De två i kombination är ren dynamit när det kommer till kreativt skapande. Men, den verkliga fullträffen kom när de tillsatte skådespelarna.

För få gånger tidigare, om ens någonsin har man lyckats så bra när det gäller att hitta rätt personer. Chris Hemsworth och Daniel Brûel är kusligt lika sina verkliga förlagor. Niki Lauda träffade även teamet under inspelningen och häpnade över likheten med sig själv och Brûel, och faktum är att de även pratar exakt lika.

rush2Med ett upplägg som detta i kombination med att Ron Howard är en gudabenådad regissör (han har ju gjort massor med bra filmer genom åren, men med Rush överträffar han sig själv rejält) så fanns förhoppningen om en mycket njutbar film. De som själva var med på den tiden eller som har ett starkt intresse av motorsport vet vad jag menar. Att skildra den lätt kaxige playboyen Hunt visade sig för Hemsworth vara en barnlek, och när Brûel kommer in i bilden är det som om man själv ser de verkliga karaktärerna framför sig. Det är en märklig känsla, Brûel ÄR verkligen Niki Lauda på duken framför mig. Se och jämför verklighetens karaktärer med filmens på bilden nedan!

rushcast642Dessutom är Rush oerhört fint berättad, med härlig känsla för sjuttiotalet med allt vad det innebär, men här finns också tät och spännande racing. Att påstå att Rush är välgjord är en underdrift när man sätter den här filmen under lupp. Man har dessutom mycket skickligt skapat en varm och härlig film där racingen kommer i andra hand, och där de otroligt komplexa personligheterna står i centrum. För handen på hjärtat, mycket mer olika än Hunt och Lauda när det gäller personlighet, egenskaper och bakgrund kan man nog inte bli. Dessa otroligt vinnarskallar och oerhört vassa förare drabbade samman med buller och brak på banan, samtidigt som de hade en otroligt respekt för varandra och detta skildrar filmen mästerligt.

rush1Bildkvaliteten är också en höjdare med fina färger och bra skärpa. Ljudet är glädjande nog i samma klass och i en film som denna lyfter det hela upplevelsen. När det gäller extramaterial så finns här en hel del intressant. Det handlar om korta filmer om cirka 5 minuter, men de är intressanta och det är spännande att höra hur man jobbat med filmen, med att hitta rätt skådespelare, få till den rätta tidsandan samt hur filmen växte fram.

Rush är helt enkelt en kanonfilm i alla avseenden. Det händer någon gång att jag sätter högsta betyg (kanske var fjärde år eller så) och den här är så nära en perfekt filmupplevelse som jag kan komma. Helt suverän. För de som vill fördjupa er så finns det så klart mycket info på nätet om Hunt och Lauda, men även några fina böcker om deras uppgörelser både på och utanför banan. Missa inte dokumentärerna nedan om du vill grotta ner dig ytterligare i Lauda och Hunt!

Text : Johan Åhlund
Bilder : Filmbolaget samt Team-BHP.com

Rush – Trailer

Lauda VS Hunt – BBC Dokunentär. Missa inte denna!

Season Review

Herbie : Världens mest kända bubbla?

Det här är den andra artikeln i serien om bilar från filmens värld som jag kastar upp här på Spoof.se. Nu för tiden blir våra bilar allt smartare och smartare. De kan till och med fickparkera själva och på verkstaden talar de om för oss när och var de känner sig krassliga. Men så smarta och uppfinningsrika som den lilla folkvagnen Herbie blir de nog aldrig.

herbie2Det var 1968 som Disney hade premiär med Gasen i botten, Herbie. Filmen var en lättsam komedi om racerföraren Jim Douglas som av en slump fattar tycke för den lilla bilen och köper den. Man döper den till Herbie och snart vecklar en kärleksfull och underhållande histora ut sig, då det visar sig att Herbie har en själ och ett eget liv. Han kan köra själv och trivs i Jims och mekanikern Tenesee´s sällskap. Det visar sig också att Herbie är ovanligt snabb för att vara en folka och Jim bestämmer sig för att tävlingsköra med honom. Något som gör att ärkerivalen Thorndyke som sålt Herbie till Jim bestämmer sig för att sätta käppar i hjulen för Herbie och hans nya vänner.

Filmen blev en jättesuccé. I Sverige rådde Herbiefeber bland såväl unga som de vuxna och filmen var ett bra exempel på en snäll men också spännande familjefilm. Herbie spelade in över 50 miljoner dollar och blev årets mest inkomstbringanfe film i Usa. Vad tyckte då Volkswagen? Ja inte ville de att man skulle se några som helst logos eller märken som det står Volkswagen på i filmen. Tala om att skjuta sig själv i foten. Efter att filmen slagit igenom med buller och bra ändrade man sig dock snabbt.

Kolla in de schyssta klassiska affischerna till höger. Väldigt tjusiga och målade på ett tidstypiskt sätt. De finns att få tag på i affischform på vissa web-butiker utomlands.

herbie4Tack vare succén belutade snabbt att göra en uppföljare. Full speed igen, Herbie kom 1974, dock utan Jim Douglas. Men ordningen var återställd 1977 när Herbie och Jin ställde upp i det prestigefyllda Monte Carlorallyt i Herbie i Monte Carlo. I Herbie, vild och galen tappar man bort Herbie, vilket är mindre lyckat om man ska ställa upp i Brasiliens Grand Prix som man gjorde 1980. Med fyra framgångsrika filmer som fått tusentals folkvagnsägare att måla om sina bilar till Herbies och döpa dem till just Herbie var sagan slut om den lilla bibblans äventyr på filmduken. 1980 krävdes andra hjältar och man beslutade att det var dags att pensionera Herbie.

Men som vanligt i Hollywood kom något smartskaft på att man kanske kunde tjäna in lite lätta pengar på att väcka liv i den lilla folkan. Sagt och gjort, 2005 hade Herbie fulltankad permiär på biograferna, med Linsey Lohan i huvudrollen.

Johan Åhlund
Här är trailern till den första filmen!