Litteratur

Svart som natten – Idyllen havererar i Ann Cleeves första bok i den populära Shetlandskvartetten

svart som natten _ ann cleeves_ raven blackDags att sätta tänderna i den andra boken i mitt nyårslöfte att läsa minst tio prisbelönade thrillers under 2016. Ann Cleeves första bok Svart som natten är den första boken i serien som kom att bli känd som Shetlandskvartetten. Svart som natten kvalificerar sig då den belönades med den oerhört prestigefyllda Gold Dagger 2006. Det finns med andra ord hopp om att det är en bra bok.

Svart som natten börjar en riktigt kall och frusen januarimorgon i staden Lerwick på Shetlandsöarna. Stan ligger under ett djupt täcke av snö och den ensamstående mamman Fran Hunter har just har lämnat sin dotter i skolan och är på väg hemåt när hennes blick plötsligt dras till den frusna marken och ett konstigt bylte som ligger i snön. Ovanför kretsar korparna och Fran anar oråd. Det visar sig vara en ung kvinna, strypt med sin egen halsduk. Fran känner genast igen henne: det är grannflickan Catherine Ross, som tillsammans med sin pappa nyligen flyttat till Shetlandsöarna från England. Shetlandspolisen kallar genast på förstärkning från Skottland. Bland invånarna sprids nyheten om mordet blixtsnabbt och rykten om att stadens ensling Magnus Tait är inblandad i mordet börjar florera. När kommissarie Jimmy Perez ignorerar ryktena och istället börjar kartlägga vad som egentligen hänt sprider sig misstankarna vidare och lägger sig som en skugga över den lilla staden. Grannarna kastar illvilliga blickar på varandra och för första gången låser man sin ytterdörr. Alla känner alla ? men en av dem är en mördare. Vem?

Det är inte undra på att Svart som natten blev populär. Ann Cleeves skriver verkligen bra och som läsare blir man nyfiken på Shetlandsöarna. Man kan ju undra hur många besök på Shetlandsöarnas Wikipediasida som Ann´s böcker ligger bakom. Den karga miljön, öarnas geografi och den lilla staden Lerwick med sina sju tusen själar, skickligt porträtterade av Cleeves är ett perfekt ställe att plantera in en mordgåta i. Lerwick är lite av ett isolerat samhälle där alla känner alla och man med något enstaka undantag varit förskonade för kriminalitet och grova brott, men detta vänds som sagt upp och ned när det iskalla liket av den unga Catherine upptäcks. In kommer sedan Jimmy Perez som tillsammans med polisära resurser från fastlandet börjar nysta i fallet. Det visar sig snart att det blir mer komplicerat än de först anat.

Svart som natten blev en stor succé för Ann Cleeves vars skildring av invånarna i Lerwick vars idylliska vardags slås sönder blev en riktigt populär deckare. Den vann det mycket prestigefyllda Duncan Lawrie Award (som ju tidigare hette Gold Dagger Award) 2006 och kritikerna vara lyriska. Det är inte konstigt att boken blev en succé för som deckare är den rackarns bra. Spännande och oväntad och ack så välskriven! Rekommenderas, helt klart.

Svart som natten får betyget 3,8 på Goodreads och det är ett betyg som den förtjänar!

Läs mer om boken på Albert Bonniers Förlags sida om Svart som natten.
Läs mer om Ann Cleeves på Bonniers författarsida.
Här hittar du Ann Cleeves hemsida.

Här hittar du de andra böckerna i min läsutmaning:
Recension av bok #1: Belinda Bauer – Mörk jord. Blacklands. Modernista förlag. 280 sidor.

Text : Johan Åhlund : Foto : Albert Bonniers Förlag

Mörk jord – Av Belinda Bauer

belinda-bauer_mork-jord-omslagSom nyårslöfte 2016 lovade jag mig i det här inlägget, att läsa minst tio prisbelönta deckare under 2016. Först ut blev Mörk jord av Belinda Bauer. Denna psykologiska spänningsroman blev belönad med deckarvärldens finaste pris, The Gold Dagger 2010 samt nominerades till Svenska Deckarakademins pris för bästa översatta kriminalroman.

I sydvästra England, närmare bestämt i grevskapet Somerset ligger det enormt stora hedlandskapet och naturreservatet Exmoor. En dyster men samtidigt vacker kuperad plats med kilometervis med kullar, buskage och fält, placerat en bit från kustremsan. Här utspelas Belinda Bauers debutroman Mörk Jord vars handling vi nu ska gå in på, men gå gärna in på den här wikipediasidan en sväng först så att du får se lite hur det ser ut runt Exmoor innan du börjar läsa.

För arton år sedan försvann Billy Peters. Hela byn tror att han blev ett offer för seriemördaren Arnold Avery som mördat sex andra barn och grävt ner dem på den ödsliga heden. Men Billys mor vägrar tro att han är död. Varje dag står hon vakt vid fönstret i världsfrånvänd väntan, medan familjen faller sönder omkring henne. Och varje dag efter skolan, medan kompisarna leker och har kul, gräver tolvårige Steven ute på Exmoorheden. Han har nämligen bestämt sig för att rädda sin familj från morbror Billys spöke. Om det så innebär att han måste gräva upp och visa mormor skelettet efter hennes mördade son. Så tar han även nästa steg – Steven skriver brev till psykopaten Arnold Avery i fängelset. Brevet blir början på en livsfarlig katt-och- råtta-lek mellan ett desperat barn och en uttråkad seriemördare. En lek som kommer att få mycket värre konsekvenser än Steven någonsin kunnat föreställa sig.

Belinda Bauer lyckas bra med att få läsaren att sätta sig in i hur den tolvårige Steven fungerar och hans bryderier. Hans brevkonversation och resonemang med seriemördaren Avery skildras till en början bara med ett par korta meningar och dessa blir snabbt så spännande att man som läsare bara måste läsa ett kapitel till, och sedan ett till.

belinda-bauer_blacklands_mork-jord_coverNågot som Bauer också lyckas med är att förmedla en nedstämdhet och en medkänsla för de umbäranden som stackars Steven tillsammans med sin deprimerade familj genomgår. Ingen kan säga att Mörk jord skildrar en lycklig barndom eller en sund familjesituation. Däremot är den stundtals en trevlig läsupplevelse, i all sin dysterhet. Som läsare känner man verkligen med stackars Steven och hans trasiga familj. Ingen tolvåring ska behöva gå igenom det som Steven genomlider i den lilla staden Shipcott.

Bauer är skicklig på att bygga upp intresset för karaktärerna. Steven och Avery är spännande motpoler och när Steven fått brevkontakt med Avery känner man som läsare att han startat något han verkligen inte önskat sig. Mörk jord är en spännande historia, men alla hyllningar och alla lovord gjorde mina förväntningar stora och trots att boken med sina föredömliga 272 sidor stundtals är mycket bra så kan jag konstatera att den saknar det där lilla extra som skulle ge den toppbetyg. Nu tyckte jag om den, men den var inte lika vass och så fantastisk som jag hoppades på. Den har sina poänger, och är helt klart läsvärd och faktum är att jag trots att jag inte ger den toppbetyg kommer att läsa flera böcker av Belinda Bauer.

Mörk jord får betyget 3,61 på Goodreads och det är väl nästan på pricken vad jag också tyckte efter att ha läst den. Alla Awards till trots.

Läs mer på Belinda Bauers hemsida
Läs mer om boken på Modernista Förlag.

Recension av bok #1: Belinda Bauer – Mörk jord. Blacklands. 2010. Modernista förlag. 280 sidor.

Mer litteratur på Spoof.se

Text : Johan Åhlund – Foto : Modernista och Amazon.

Årets nyårslöfte – Läsa minst tio prisbelönta bra böcker!

Årets nyårslöfte blev att jag under 2016 ska läsa minst tio deckare/thrillers som belönats med tunga litterära priser de senaste tio åren. Alltså populära, välskrivna kriminalromaner som finns med på listorna när nedanstående litteraturproffs, proffstyckare och jurymedlemmar sagt sitt. Bra böcker helt enkelt.

Jag rankar vinnarna av den äckligt prestigefyllda Gold Dagger Award högst då priset delas ut av engelska The Crime Writers Association. De vet vad de sysslar med och bland deras tio senaste vinnare lär det finnas flera bra böcker. Förmodligen även bland deras runner-ups.

Sedan finns ju också Glasnyckeln, som är Skandinaviska deckarsällskapets pris och som årligen delas ut till bästa nordiska kriminalroman. Svenska Deckarakademin delar ut Martin Beck Award och här väljer jag att läsa någon av de utländska vinnarna då jag redan plöjt igenom flera av de svenska.

Slutligen har vi även Theakston’s Old Peculier Crime Novel of the Year Award som årligen håller en gigantisk författarfestival och som delar ut priser till vad de anser vara riktigt bra böcker. Det lär alltså knappast vara något problem att hitta spännande läsning, om man låt oss säga letar upp några av de tio senaste årens vinnare hos dessa litteraturproffstyckare och sedan börjar att grotta ner sig i alla tänkbara mordgåtor, polisutredningar och mysterier. De böckerna jag tror på och som jag börjar läsa kommer sedan att redovisas hyggligt kortfattat här på bloggen.

Recension av bok #1: Belinda Bauer – Mörk jord. Blacklands. Modernista förlag. 280 sidor.
Recension av bok #2: Ann Cleeves – Svart som natten. Raven Black. Albert Bonniers Förlag. 382 sidor.

Mer litteratur på Spoof.se

Vilka bra böcker har du tänkt att läsa i år?
Johan Åhlund

Postcard Killers – Marklund och Patterson slår sig ihop!

postcard killers_ liza marklund james pattersonAtt det redan gått nästan sex år sedan den här kom ut var min första tanke när jag plockade ner den från bokhyllan. Efter att ha läst ett mindre maraton med Jo Nesbös fantastiska böcker om Harry Hole var det dags för något annat. Liza Marklund´s böcker om Annika Bengtzon läste jag när hon var relativt ny och jag gillade de tre första böckerna (Sprängaren, Studio Sex och Paradiset).

Sedan tröttnade jag, men när hon bestämde sig för att tillsammans med deckarräven James Patterson (som skrivit böckerna om rättspsykologen Alex Cross, samt haft 56 (femtiosex) böcker på NY Times bestsellerlista) skriva en hårdför seriemördarthriller så blev det ett inköp. Postcard Killers, inte var dag man stöter på en ”svensk” bok i svenska butiker med engelsk titel. Hur som helst, med föredömligt korta kapitel och lite drygt 350 sidor skulle Postcard Killers kunna vara en tight, spännande och tempohög actionrökare. Dock med en alkoholiserad, olycklig amerikansk snut med hämndbegär som måste samarbeta med en svensk kvinnlig journalist. Klyschigt anyone?

Medierna kallar dem The Postcard Killers. De är unga, vackra och välutbildade – och de skär halsen av unga människor över hela Europa. Efter varje våldsdåd postar de ett vykort till en journalist i städerna där de dödat. Nu har de kommit till Stockholm. Det inser Dessie Larsson, journalist på tidningen Aftonposten, för hon har precis fått deras kort i sitt postfack. Samtidigt dyker New York-snuten Jacob Kanon, vars dotter mördats av The Postcard Killers och de båda tar upp jakten på mördarna.

Postcard Killers börjar med ett rappt tempo. Läsaren kastas in i deras bestialiska förehavanden med en gång och snabbt inser man att deras sociopatiska drag och brutalitet kommer bli en svår nöt att knäcka för Mr Kanon och Dessie. Ett par djävulskt elaka seriemördare som under en semestertripp drar från stad till stad och begår bestialiska mord och dessutom förser kriminaljournalister med detaljerade bilder på hantverket lär vara en polisiär mardröm att utreda. Men när Dessie och Jacob slår sina påsar ihop börjar de komma allt närmare sina antagonister, och en kamp mot klockan inleds då morden knappast kommer att ta slut innan någon sätter stopp för förövarna…

postcard killers_2När Jacob Kanon dykt upp utanför Dessies lägenhet tar boken fart ytterligare. Den känns nästan som att läsa en actionfilm. Det händer saker ofta och vetskapen om att boken håller sig på förhållandevis korta 350 sidor så är den en pageturner. Postcard Killers är svår att lägga ifrån sig och med sina korta kapitel läser man gärna ett till, och ett till. Det är ju ett bra betyg.

Morden skildras detaljerat och en kollega på jobbet mäktade inte med de detaljerade morden. Visst blir det grafiskt detaljerat, men det för ju också med sig att det samtidigt blir spännande. Lägg där till några fiffiga vändningar i handlingen så konstaterar jag att Postcard Killers var en hyggligt spännande läsupplevelse. Inte något litterärt mästerverk, utan en skickligt uppbyggd thriller vars geografiska platser gör den spännande. Den hade tjänat på att ha mer utvecklade karaktärer, inte minst Jacob Kanon. Honom hade jag gärna vetat mer om. Nu har jag inte spoilat någonting, och känner du för att ta upp Liza Marklund igen så kan den här boken vara ett bra tidsfördriv. Du läser klart den på några dagar och som pendlingslitteratur är den klockren! Plus även för den senare pocketutgåven som har några sidor extramaterial om författarduon, sånt är alltid trevligt. När kommer filmen tro?

Postcard Killers får betyget 3,77 på Goodreads och det är väl i mitt tycke en aningen högt.

Läs mer om James Patterson på Piratförlaget.
Läs mer om Liza Marklund på Piratförlaget.
Text : Johan Åhlund – Foto : Piratförlaget

Midsommargryning – Wilderäng toppar Midvintermörker

midsommargryningYes, dags att sätta tänderna i Lars Wilderängs andra technothriller i militärmiljö! Midsommargryning är uppföljaren till Midvintermörker och nu är det återigen dags för det moder svea att bli utsatt av en invasion från Ryssland. Gotland är sedan 2012 en rysk koloni och det visar sig att Ryssarna inte nöjer sig med ön.

Året är 2023. När bakfulla svenskar vaknar på midsommardagens morgon är all telefon- och internettrafik bruten och snart börjar flyglarmen tjuta. I TV och radio meddelar överbefälhavaren att Ryssland inlett nya aggressioner mot Sverige och att den svenska regeringen tvingats avgå. Är detta en skrämmande upprepning av det för Sverige fatala mellandagskriget 2012? Står Sverige rustat för att möta anfallet eller ska nya landområden gå förlorade? På vems sida står egentligen den svenska militären?

Ujujuj, det händer igen. Scenariot om en rysk invasion skildrade Lars Wilderäng med stor övertygelse i sin förra bok Midvintermörker, som var en tät militär technothriller av rang. Nu är han tillbaka och glädjande nog håller Midsommargryning samma stil. Tempot är rasande högt och eftersom den här boken utspelar sig lite drygt tio år efter föregångaren känns det bra att vi återser de som tjänstgjorde som soldater och som försvarade landet med stor framgång under mellandagskriget 2012.

Karaktärerna har såklart utvecklats och även om den här boken är aningen mer politisk och än den förra så har den många spännande sidorspår och innehåller så många spännande ämnen att man som läsare bara sveps med av bara farten. Här finns intriger, strategier, cyberterrorism, svek och så förstås massor av spännande läsarupplevelser både till havs, till sjöss och på land. När ÖB gör sitt bästa för att koordinera sina små och slitna styrkor från sitt bergsrum samtidigt som han är utmålad som skurk av både polisen och ryssarna och hans familj hotas till livet, ja då är det svårt att sluta läsa.

Det ligger ett makalöst arbete bakom den här boken och det är väldigt spännande att i extramaterialet läsa om hur Wilderäng har gjort research, var han inspirerats av samt om den hjälp han har fått med bokens faktakoll. Midvintergryning är faktiskt snäppet vassare än föregångaren och att läsa dem eftervarandra var en mycket angenäm upplevelse, dessutom blir det ganska otäckt när man ser hur Ryssland agerat den senaste tiden mot sina grannländer. Läs gärna mer om böckerna, om bostadstrender, ekonomi, miljö och försvar på Lars blogg Cornucopia.
Recensionen av Midvintermörker hittar du här.
Text : Johan Åhlund – Foto : Lars Wilderäng

Alistair MacLean – Björnön : Mord i polarisens kyla (bokrecensionen)

bearislandI den utmärkta dokumentären om Ola Skinnarmo som skildrar när Ola och hans team 130 år senare gör om Nordenskiölds 6000 sjömil långa resa genom Nordostpassagen passerar expeditionen en enslig ö i Norra Ishavet söder om Spetsbergen, Svalbard. Öns namn gav mig en rejäl dos av deja vu. Björnön. Var inte Björnön en bok av skotske thrillerförfattaren Alistair MacLean? Blev den inte filmad också? Jo så var det ju. Här hittar du filmrecensionen!

Jag trodde mig äga boken och mycket riktigt, i källaren låg den. Björnön skrevs av MacLean 1971 och anses vara en av hans bättre böcker. Nu har jag precis läst ut den lite drygt 260 sidor långa boken. Just att skriva lagom långa spänningsromaner var MacLean bra på.

Björnön handlar om ett fartyg på väg till Björnön med ett filmteam. En rik excentrisk affärsman ska göra en film på ön, men under redan dit hamnar det slitna fartyget i en rejäl storm. Nästan samtliga ombord sätts ur spel på grund av en fruktansvärd sjösjuka. Läkaren Marlowe gör sitt bästa för att hantera situationen, men plötsligt dör en medlem av filmteamet. Någon timma senare hittas ytterligare en skådespelare död och det verkar som om någon ombord påbörjat ett mordiskt hantverk, och i takt med att liken blir fler och fler börjar misstankarna sprida sig bland fartygets passagerare. Vem förgiftar dem och varför?

MacLean var en gigant när det gäller grabbig litteratur under 60-70-talet, med titlar som Örnnästet, Kanonerna på Navarone, Polarstation Zebra, Mot Fort Humboldt och många fler sålde han miljontals böcker. Förr oss grabbar som föddes under 70-talets början så var det mer regel än undantag att ha bokhyllan proppad med hans böcker, helst de tjusiga pockerutgåvorna (eller de inbundna om man hade flisen) från Forum som var mycket tjusiga. Omslagen påminde om klassiska posters till actionfilmer. De som Bonnier gav ut var inte lika vackra, men ändå betydligt finare än de som Forum gav ut på sjuttiotalet. De omslagen var helt horribla och skrämde nog bort många läsare, men inte de som visste vad som läsaren bjöds på om man började läsa.

Själv skrev jag ett ganska ambitiöst arbete i åttan eller nian om MacLeans författarskap efter att ha läst Örnnästet och Full fart mot döden och minns att han då sålde en bok var tjugonde sekund. Minst sagt imponerande, och när det gäller militära spänningsromaner var han nummer ett på den tiden. Många blev dessutom mycket framgångsrika filmer.

Björnön börjar bra, med fin karaktärsintroduktion och tillskillnad från andra av MacLeans böcker så har den här inget militärt tema. Här är det istället en tight thriller som berättas snabbt och effektivt, och läsaren har det inte lätt att pussla ihop vem som ligger bakom morden. Men spännande är det, och som förväntat så blev boken också film. Just att skapa en känsla av utsatthet och att man befinner sig på en liten yta avskuren från omvärlden gör boken till en trevlig läsning, trots att den skrevs för 42 år sedan. Att förlägga handlingen till ett fartyg samt till en av världens mest otillgängliga och ödsliga platser och sedan stoppa in en mördare i alltihopa är ett smart recept!

Trots ett på grund av åldern ett stundtals förlegat språk är Björnön som bok en hyggligt spännande läsupplevelse. En klassisk ”who did it” i tight miljö i sann Agatha Christie-stil som får läsaren att rikta misstankar åt flera olika håll ju längre handlingen pågår. Dessutom är den föredömligt kort med sina 269 sidor vilket gör den snabbläst, perfekt att ta upp på pendlingen till jobbet.

Alistair MacLean – Björnön

Can’t Swim, Can’t Ride, Can’t Run – 120 kg Andy Holgate satsade allt på triathlon

Jaha, dags att plöja ytterligare en bok om imponerande fysiska prestationer. Jag har precis blivit klar med Bear Grylls biografi och recension av den kommer snart. Men nu är det en bok om triathlon som står på agendan. Som av en slump insåg jag precis nyss att det faktiskt är bara ett par dagar kvar till Kalmar Ironman. Skumt sammanträffande med andra ord. Andy Holgate bestämde sig för att förändra sitt liv. Det skulle vara slut med slappande och halvtaskig kost, och det var dags att få upp konditionen.

Med goda vänner som gärna tränade tillsammans och inspirerade varandra till fysiska stordåd bestämde sig Andy för att ta tag i sig själv och börja träna. Men, den då cirka 120 kilo tunge bibliotekarien hade nog aldrig trott att han skulle fastna så totalt. Från att ha varit i fysisk form som en avokado lyckades han hitta helt rätt i sitt liv att han något år senare var i fysisk toppform, och en nybakad triatlet av rang hade han nog aldrig trott.

Andy berättar sin historia i boken Can’t Swim, Can’t Ride, Can’t Run: My Triathlon Journey from Common Man to Ironman, och det är verkligen en mysig läsning. Med humor och värme får vi ta del av de första blodsmakande löpturerna, eländet att vänja sig med att hela tiden ramla omkull på grund av att fötterna är fastlåsta på cykelpedalerna, kallsupar i unket vatten samt skavsår på kroppen på grund av en tight våtdräkt. Trots en motig start verkar det ändå som om Andy hade en hygglig grundkondition.

Eller så beror detta på hans positiva attityd, han verkar inte lida så mycket av sitt slit, trots att det stundtals var fysiskt skitjobbigt. Många hade nog gett upp och saknat den diciplin som krävs för att bli en god löpare, men Andy stretade på och började sedan även att tävlingscykla, för att sedan inse att det var triathlon som var grejen. Med andra ord löstes snabbt ett årskort i den närliggande simhallen. Luncherna spenderades väldans ofta i klorerat vatten. Att simma är en sak men de flesta motionärer gör nog inte som Andy och tar hjälp av ett proffs för att på så sätt hitta känslan och röra sig rätt i vattnet för att få ut så mycket som möjligt av den kroppsliga enegin. Teknik är viktigt och det är bevisligen en konst att simma och cykla på absolut effektivaste sätt.

En annan viktig aspekt som Holgate skildrar är fördelarna med sociala medier. Boken är ett bra exempel på hur hemsidor och forum bidrar till gemenskap och nya vänner för livet. Andy startade även upp sin lokala Triathlonklubbs hemsida och bloggade regelbundet om sina träningspass, samt läste andra vänners bloggar och Facebookloggar och på så sätt triggade och inspirerade de varandra tillsammans. Sedan finns också teknik som gjort träningen roligare, som till exempel pulsband och gps. Men, vänskapen och möjligheten att i cyberspace inspirera varandra är en mycket viktig del i boken.

Det här är en snabbläst historia om att man med jävlar anamma kan åstadkomma stordåd bara man sliter och jobbar med den mentala biten. Andy själv är ett levande bevis på detta och boken fick snabbt bra press och många fans. Gillar du den här typen av läsning så funkar den, oavsett om du är en så kallad toalett-Indiana Jones (uttryck myntat av den oefterhärmlige Kristoffer Appelqvist), en hygglig motionär eller en person som helt enkelt vill testa sina gränser. Här är Andys egen blog! I länkarna nedan hittar du inspiration till egna äventyr så det räcker och blir över.

Text : Johan Åhlund

Fredrik Carlén
Per Wangel
Lisa Nordén (Grattis till medaljen i OS!)
Lena Wahlkvist (När jag bodde i Motala såg jag henne jämt på sin cykel, alltid tränandes)
Triathlonförbundet
Det här är Triathlon
Klubbar för dig som vill börja
Triathlon Sweden
Triathlongymnasiet
Cervelo (cykelporr)

13 dygn i rymden efter 14 år på jorden : Christer Fuglesang imponerar

Klockan 02:47 den tionde december 2006, svensk tid, blev Christer Fuglesang den förste men förhoppningsvis inte den siste svensken i rymden. Vägen dit hade varit lång, rymdfärden blev av olika anledningar ständigt framflyttad. Men slutligen, den tolfte december 2006, kunde han njuta av sin första rymdpromenad. Fjorton år efter att han påbörjat sin astronaututbildning. Christers dröm hade äntligen blivit uppfylld.

Det är inte utan att jag tyckte synd om Christer Fuglesang när det drevs med honom i media, den svenska astronauten som minsann aldrig skulle få skjutas upp i rymden. Han verkade i intervjuer sympatisk och har en utbildning som få i Sverige, avundsjukans näste kommer ens i närheten av. Men, till slut så blev det då äntligen dags. Tro fasen att det måste känts skönt efter alla tester, träningspass och svinhårda studier när han så gjorde sin första rymdpromenad tillsammans med sina kollegor uppe på rymdfärjan Discovery. Boken med titeln Tretton dygn i rymden efter fjorton år på jorden är Christer Fuglesangs egna ord om sina upplevelser, både på jorden och ute i rymden. Den ska vi nu titta närmare på.

Christers kompetens lär ingen tvivla på. Karriären är imponerande, han påbörjade sina studier i Teknisk fysik vid Kungliga tekniska högskolan 1975 och blev civilingenjör 1981. För att sedan göra en forskarutbildning i experimentell partikelfysik vid Stockholms universitet, disputera 1987 och bli docent 1991. 1989 blev han dessutom Senior Fellow vid Cern. Sedan 1999 är han hedersdoktor vid Umeå Universitet och har fått samma utnämning av University of Nova Gorica i Slovenien. Han utsågs till affilierad professor vid KTH 2006 och tilldelades Ingenjörsvetenskapsakademiens guldmedalj 2007, invaldes 2009 som utländsk ledamot av svenska Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien. Cern som är världens största partikelfysiklaboratorium ligger en bit utanför Geneve, och de släpper inte in vilka klåpare som helst och där jobbade Christer i flera år, bland annat med studierna av materiens minsta partiklar. Respekt.

Hur som helst så är Christers bok en rapp och välskriven berättelse om hans liv, givetvis med fokus på rymden och livet som astronaut med allt vad det innebär. Så klart är det spännande att i detalj få veta hur det är att leva på en rymdfärja, men det är minst lika spännande att läsa om de kringflackande liv som astronaututbildningen kräver. Livet i Ryssland där han med sin familj tillbringade flera år, bland annat i Stjärnstaden var sannerligen ingen dans på rosor, och det samma gäller för alla tentor, tester och tuffa fysprov. Det handlar inte om att vara allmänt brutalbegåvad i intellektet, det gäller också att vara stark såväl fysiskt som psykiskt samtidigt. För övrigt har han dessutom sprungit Stockholm Maraton på 3,15. Inte illa.

Boken är som sagt bra och väldigt intressant. Dessutom stundtals humoristisk och skildrar Christer som en positiv och nyfiken individ som inte ger sig och som gör allt för att klara av det han ger sig på. Det är rafflande läsning, och skildrar på ett väldigt bra sätt livet på en rymdfärja med allt vad det innebär.

Dessutom ger den en bra inblick i vad som krävs för att utbilda sig till astronaut. Jag slukade den på två kvällar vilket är ett gott betyg, det handlar alltså om en riktig sidvändare. Det jag saknar är väl hur man tränar rent fysiskt för att klara av utbildningen. Christer hade gärna fått berätta mer om styrketräning, den psykiska biten och liknande för att man som läsare ska få ett perspektiv av vilken fysik som krävs för att klara av alla prov och tester. Sedan kanske man kunde kortat ner vissa stycken där det skruvas och fixas med de paneler som behövde lite kärlek där uppe, men det är bara en randanmärkning. Annars är den snudd på klockren, både underhållningsmässigt men också som en förhöjare av allmänbildningen. Den rekommenderas starkt med andra ord och detta gör även ett besök på Christers egen webbplats!

Nasa
Esrange

Rymdpromenaden

Bilder från http://www.christerfuglesang.com

Jakten på en mördare – Lysande reportagebok av Barkman

Per-Åke Åkesson är nyutnämnd kriminalchef i ett svenskt polisdistrikt som inte drabbats av ett spaningsmord på tio år. Då försvinner en 17-årig flicka från en gård ute på landet. Åkesson och hans utredare dras in i en våg av mord som huvudsakligen drabbar kvinnor. Samtidigt, i granndistriktet, har polisen misslyckats med att lösa mordet på tioåriga Helén Nilsson i Hörby.

Jakten på en mördare är en välskriven reportagebok om en av Sveriges skickligaste mordspanare under en viktig epok i svensk polishistoria. Boken påminner om en deckare, men här skildras svenskt polisarbete så som det ser ut i verkligheten. Hur fungerar polisens tipshantering och samarbetet över myndighetsgränserna? Hur löser polisen spaningsmord? Och vad händer när medborgarna känner att polisen sviker? Via Per-Åke Åkesson, polisen som löste Helénfallet, får vi uppleva en verklig mördarjakt inifrån.

Den här boken skrev Tobias Barkman 2009 och när den kom ut i pocket passade jag på att läsa den på en resa. Jag mer eller mindre sträckläste den, och då jag redan läst Barkmans senaste bok Maffiakrig samt har läst ett antal av hans kriminalreportage i Sydsvenskan såg jag fram emot en välskriven och intressant skildring av svenskt kriminal- och utredningsarbete. Jag blev inte besviken, för Jakten på en mördare är en av de absolut bästa reportageböckerna inom true-crimegenren som jag läst. De karaktärer som Barkman skildrar finns ju på riktigt och när man redan från början får ett ytterst sympatiskt intryck av Per-Åke Åkesson och hans kollegor önskar man sannerligen att alla poliser vore av samma kaliber. De framställs i boken som ödmjuka, tuffa på rätt ställe, kompetenta, effektiva och bra på att samarbeta. Snart börjar de tillsammans att undersöka flera svårlösta mordfall. De tänker utanför lådan och den ena ledtråden leder till den andra. De skickliga förhören ger nya uppslag som snabbt följs upp, allt för att hitta de skyldiga.

Poliserna i Barkmans bok är som sagt befriande nog så långt ifrån de snutar som vi är vana att se i filmer. Efter att ha läst den så är det bara att hoppas att Åkesson och hans kollegor fortsätter med sitt arbete, lång tid framöver trots sin ålder. Dessutom skildrar boken till viss del de negativa delarna av polisiär prestige, omorganisationer, sammanslagningar samt olika distrikts maktkamp. Något som verkligen inte gör det lättare att lösa komplexa mordfall är när olika högt uppsatta polischefer väljer att sätta prestige före samarbete och det är faktiskt beklämmande läsning.

Hur som helst så är boken välskriven och känns väldigt noga researchead. Inget man skriver ihop på någon vecka direkt. Dessutom avslöjar den också några riktiga polisiära klavertramp av gigantiska dimensioner. Ta det faktum att den alkoholiserade Ulf Olsson som skrytit inför andra om sina pedofila äventyr kunde bo i Hörby när mordet på Helen skedde, utan att någon polis ens tänkte tanken på att intressera sig för honom? Det kan man som sagt undra. Det finns flera missar av den typen, och detta lär göra läsarna upprörda. Men, den här boken är spännande och ger läsaren en rafflande läsupplevelse där man genom hårt arbete finner mer eller mindre osannolika gärningsmän och sedan får dem att prata, och på så sätt får ett antal bestiala kvinnomord sin lösning. Gillar du en här boken lär du troligtvis också uppskatta Maffiakrig, som Barkman skrev förra året. Personligen tycker jag att den här är mer intressant, och jag läser gärna mer av författaren när han är på det här humöret!

Text : Johan Åhlund

Uppdrag : Mord av Simon Kernick

Engelsmannen Simon Kernick är en vass författare av engelsk kriminallitteratur. Med antihjälten kriminalinspektör Dennis Milne i centrum skrev han två väldigt spännande deckare 2008 och 2009. Handel med döden hette den första och den var lite av en nytändning i genren då den utan att avsölja för mycket var ganska olik gängse snutlitteratur. Vanvettigt spännande och effektivt uppbyggd, och hårdför.

Det här är ingen trist brittisk idyll med gubbar i tweed som löser brott, här kastas vi in i den undre världen och bjuds på oväntade vändningar och snabbt berättande. Jag slukade den väldigt fort. Den var riktigt bra och jag riktigt längtade efter uppföljaren som kom året efter; En bra dag att dö som den hette var i samma stil. Men, sen började Kernick att skriva böcker om kommissarie John Gallan istället. Det var synd, för även om böckerna med Gallan i spetsen är hyggliga så är jag ändå besviken att Kernick började om på ny kula med en ny huvudrollsinnehavare. Men det finns hopp för oss som gillade Milne, läs längre ner. Den första boken med Gallan i huvudrollen hette Mord för mord och den fungerade hyggligt men var ändå lite av en besvikelse. Hur är då uppföljaren Uppdrag : Mord?

Uppdrag : Mord är den andra boken om John Gallan och kickar in på 394 sidor. Handlingen börjar så här:
Operation kirurgsnitt är avsedd att lura colombianska narkotikahandlare att sälja en stor mängd kokain till två polisinfiltratörer på ett hotell vid Heathrow, men den slutar i katastrof och misstankarna faller snart på en av de inblandade poliserna, Stegs Jenner. Men Stegs är inte som andra poliser. Han är något av en enstöring med flera disciplinära prickar i registret och har alltid levt på gränsen. När hans kollega och nära vän dör i skottdramat på flygplatsen bestämmer han sig för att köra sitt eget race. Samtidigt deltar kommissarie John Gallan och inspektör Tina Boyd i utredningen av mordet på den före detta gangstern Slim Robbie O´Brien, som har varit med om att arrangera operationen. Nu är han också död, skjuten tillsammans med sin gamla mor i hennes lägenhet i Islington samtidigt som händelserna på Heathrow. Stegs Jenner har sin egen agenda och utvecklar en plan som han har haft i tankarna mycket länge. Hämnden må vara ljuv men ska utföras med finess. Men är han den som polisen söker? Medan Gallan, Boyd och kommisarie Asif Malik kommer allt närmare den som ligger bakom mordet i hotellrummet avslöjar de en mordisk konspiration som för dem till kärnan av en av Londons mest ökända ligor. Vad de inte vet är att de också styrt in på en kurs som kommer att leda en av dem rakt i skottlinjen.

Jaha, men hur var den nu då? Jovars, jag tog mig igenom den och den var faktiskt bättre än den ganska ordinära föregångaren. Men Kernick behärskar genren och har ett driv i sitt berättande. Kapitlen är föredömligt korta och karaktärerna känns vid det här laget inkörda och väl fungerande. Berättarmässigt så går det undan i svängarna och historien byggs upp på ett bra sätt, och mot slutet så tar det sig rejält. Kernick levererar som vanligt spänning och den här är hittills den bästa boken om John Gallan. Men, jag saknar fortfarande Dennis Milne och hoppas att The Payback som den tredje boken om Milne heter är lika bra som de två föregående. Jag har en hög böcker att läsa framöver, och jag hoppas att The Payback kommer ut på svenska. Det vore konstigt annars då Bra Böcker nyss valt att get ut titeln Utan Nåd istället. Med en ny huvudrollsinnehavare. Givet skulle man satsat på att ge ut The Payback när man tidigare gett oss de andra två men det är bara att läsa den på engelska istället, eller att vänta och hoppas.

Text : Johan Åhlund Foto : Kriss-usa.com